|  Medlemsinfo | 

Vårt möte med Alexander - berättelse av Emma, Mats och Veronika

Vi träffade 15 åriga Alexander på Arlanda och på vägen hem sade vi inte så

mycket men han blev så fascinerad av vår 5 åriga dotter Emma på en gång

eftersom hon sjöng med varje låt som kom i radion - även poplåtar på

engelska. Alexander och Emma hittade varandra på en gång faktiskt.

Alexander var jätte mån om Emma´s bästa och passade henne hela tiden.

Han ville alltid hålla hennes hand, så han visste vart han hade henne när vi

skulle gå över gatan och han såg alltid till att hon inte gick för nära bilarna.

Alexander visade sig vara en gentleman och hjälpte alltid till - med tunga kassar

när vi gick och handlade. Man behövde aldrig be om hjälp. Mitt förhållande till

honom stärktes väldigt fort eftersom jag var hemma med båda Alexander och

Emma. Men han uppfattade mig aldrig som mamma utan mer som en kompis

- vilket jag uppskattade. Han var alltid med mig i stallet hos våra hästar och

älskade det. Han åkte runt med mig och tittade på travhästar och fick möjlig-

heten att sitta i en sulky bakom en travhäst. Alexander uppskattade det verkli-

gen. Mats var tvungen att arbeta lite då och då, men när Mats väl var hemma,

så tyckte Alexander om att göra saker med Mats. Man märkte att han hade

otroligt respekt för oss alla i familjen på ett sunt sätt och han såg mycket upp

till Mats eftersom han har ett kroppsligt och manligt yrke, nämligen elektriker.

Men hemma på tomten så var Alexander och Mats alltid ute och arbetade

med någonting. Alexander var stolt över att Mats lät honom hålla i motorsågen

och såga itu trädstammarna på de fällda träden. De fällde över 30 träd och

Alexander var så engagerad i att lära och lyssna på Mats. Andra kanske tycker

att han blev bortskämd hos oss pga att han fick välja att hjälpa till. Vi tvingade

honom inte till någonting utan vi har den inställningen att det kanske är

roligare att hjälpa om man får välja själv. Först och främst skulle han få ha det

lugn och skönt. Han fick sova på morgonen, hade eget rum, TV, DVD, video

och stereo. Första dagarna hoppade han bara runt på studsmattan, spelade

badminton, simmade i poolen och spelade fotboll. Alexander var artig vid mat-

bordet. Han tog aldrig först mat utan första portionen fick jag lägga upp åt

honom därefter gick det bra att han tog själv. Han åt allt som kom på bordet

och han testade allt som han inte ätit förut. Vi blev först medvetna om hur

mycket han egentligen hade fästs sig och öppnat sig för oss när vi skulle ta

farväl på Arlanda. Alla andra barnen pratade med varandra och berättade men

Alexander stod hos Emma och mig och vejde inte en cm från vår sida. Jag

hade lovat mig själv att inte gråta men jag hade en stor klump i halsen när vi

kramades och jag märkte att han inte vill släppa taget. När han gick iväg så

tittade han tillbaka en gång till och gjorde jag "tummen upp" bara för att

skulle veta att jag sa "upp med huvudet grabben och var positiv". Jag såg att

han visste precis vad jag menade - vi förstod varandra utan ord. För mig vad

det beviset att den grabben och jag hade vuxit varandra väldigt nära. Han tog

det hårt att Mats inte tog farväl på Arlanda eftersom han var tvungen att

arbeta. Alexander är en varm individ med ett stort hjärta, bara man lär känna

honom och vi trodde först att han inte ville fästa sig vid oss alls. För det var

inte det han helst ville visa. Men vi vet att Alexander och hans bedårande

ryska flickvän alltid är välkomna i vårt hem. Och det visar också att även om

vi inte kunde ett ord ryska och Alexander ingen engelska, så pratade vi ett

gemensamt språk som bestod av respekt, förtroende och mycket familjär

kärlek.

I början av juli 2005 mötte vi en liten, mager och

blek tjej på Arlanda.

En tjej, som hela tiden höll sitt huvud blygt nedböjt och

som plockade med den Barbiedocka

hon fick som välkomstpresent.

Det tog inte många dagar förrän den lilla bleka tjejen förvandlades

till en stor personlighet med glimten i ögat

och en enorm portion humor. Vi blev ”mamma” och ”pappa”,

vår dotter blev ”storasyster” och nu fick hon i praktiken

lära sig det hon en gång lärt sig i ett möblerat rum i skolan; familjelivet.

Hon fick sitta i en soffa, titta på tv, lyssna på freestyle,

äta med bara familjen vid ett köksbord,

duscha varje dag, shoppa. Bada i både sjöar och bassänger,

hoppa studsmatta, fiska, cykla, gå på bröllop,

åka karuseller i Parken Zoo, erfara en husvagnssemester,

äta glass nästan dagligen och framför allt – bara vara.

Vara med ”sin” familj.

Det dröjde inte länge förrän vi alla lärt oss ryska ord,

gestikulerade med både armar, ben

och allt som fanns att tillgå för att göra oss förstådda.

Handen för munnen, format till ett glas,

huvudet bakåt och ett slurpande. Sedan ordet ”yoghurrrrt”

med ett rungande ryskt r, som betydde drickyoghurt.

Två fingrar hoppande på den andra handen, betydde studsmatta.

Ett morrande var lika med en hund som kunde bli arg. Det fanns

alltid något sätt att få fram det man ville säga eftersom den lilla tjejen

avstod att lära sig det svenska språket.

Inte förrän näst sista kvällen av hennes tid här, hände något. Vi satt vid

matbordet och åt varma smörgåsar när hon plötsligt sa: ”Pappa åt tre,

du åt två, jag åt två och Matilda åt en.”

Jag nickade och fortsatte skära i min smörgås tills jag kom på:

”Du pratar svenska!”

Och hon log stort, menande, som om vi borde ha förstått att hon hade en hel

del av det svenska språket inom sig.

Tiden går fort när man har kul och de tre veckor ”vår” tjej var hos oss,

rusade fram i en faslig fart. Jag tror att de sista dagarna kändes lika tunga för

henne som för oss. Från henne kom det känsloyttringar i form av mycket gråt

och när grannbarnen kom med avskedstårta den sista morgonen, fick jag

anstränga mig för att hålla tårarna borta.

I hennes säng låg Barbiedockan kvar och hennes freestyle låg prydligt på byrån

när vi gav oss iväg till Arlanda. Hon visste att det inte var någon idé att ta med

något till barnhemmet eftersom hon ändå inte skulle få behålla det.

Vi stod vid gate 19 på Arlanda. Hon höll min hand krampaktigt.

I sin andra hand hade hon sin lilla röda handväska som hon fått av ”mormor”.

I den hade hon en påse godis och var noga med att inte

öppna godispåsen förrän hon satt på flygplanet.

Och jag vet fortfarande inte om godiset var någon tröst för den gråtande lilla

tjej som var tvungen att lämna oss och tillsammans med de andra barnen ge

sig iväg till Aeroflots jättelika plan som väntade.

När flygplanet så småningom lyfte och vi såg stjärtpartiet försvinna bland

molnen, lämnade vår lilla tjej ett stort tomrum efter sig och det kändes

plötsligt som en evighet till nästa sommar.

För naturligtvis återkommer hon. Hon har ju fått en familj.

Monica Pönni

Nästa berättelse

Powered by Bravenet.com